Kryddad Grabbhalva

För att trimma tävlingsnerverna hade vi bestämt oss för delta i årets Grabbhalva – en testosteronrik halvmil genom Norrköpings kanske finaste områden.

Som ni känner till så är Mathias förpassad till cykeln/bassängen under ett par veckor för att bli kvitt eländet i benet och kan således inte ställa upp.

Men för att vara sjysst så har Gustav här på reklambyrån, aka Praktikanten aka Muskelkungen, valt att ställa upp vid min sida. Förbehållet att vi (jag och Mathias) ställer upp på en timmas hardcore benträning på gymmet dagen före loppet… för att Gustav uttryckligen "ska tävla på lika villkor". Taget! Självklart ska vi krydda Grabbhalvan med en dos av benmisshandel! Det gör det hela mycket mer intressant. Bra initiativ Gustav!

Sagt och gjort, nu är vi anmälda till Grabbhalvan den 7 maj och på onsdag bär det iväg till World Class. Benmisshandeln kommer att dokumenteras och möjligen likna något i stil med bilden intill.

To be continued…

/Mikael

Rackarns!

Handdukstricket misslyckades. Istället beslöt jag mig för att uppsöka professionell hjälp under fredagen. Jag ringde upp Citykliniken i Norrköping där jag fick tid hos sjukgymnast redan samma dag efter lunch. Skönt, nu skulle jag få klarhet.

Under lunchen var team nollkoll ute på stan för att studera utbudet av tajta, aerodynamiskt utformade träningskläder. Allt för att kunna vinna hundradelar och plocka placeringar uppe på fjället.



Efter att ha plågat våra ömma kroppar med åtskilliga kroppsstrumpor gav vi upp och jag skyndade iväg till sjukgymnast. Väl där fick jag beskedet att min späda kropp inte klarat av vår elitsoldats-träning. Jag hade överbelastat mitt arma högerben. Receptet löd vila, voltaren och streching. De närmaste veckorna ska jag istället ägna mig åt alternativ träning såsom simning, cykling och styrketräning. Suck.

Till dagens datum har det gått käpprätt åt h-vete. Har inte lyckats avverkat ett enda träningspass. Jag vill ju springa, springa, springa!

3 mil bergslopp känns nu betydligt längre bort än 108 dagar.

-Mathias

Det är inte sant

Jag har försökt blunda för den stela och värkande känslan i högra benet under flera pass och tänkt att, "det är vekhet som lämnar kroppen". Men efter gårdagens pass stod det klart att något inte stämde. Jag hade avverkat 5 km distanspass och kvällsmaten var på väg upp. Håll och blodsmak i munnen. Standard, inga konstigheter.

Men efter målgång värkte benet så jävligt att jag knappt kunde stå ordentligt. Jag fick med ett snett grin på läpparna halta mig ryckigt hemåt. Vad är detta för trams tänker ni? Det undrar jag med.

-"Misstänkt benhinneinflammation med omedelbar vila som påföjd", fick jag höra. Det är ju helt otänkbart! Genom min kollega Örjan fick jag tipset att duscha benet skållhet och sedan svepa in det i en fryst handduk. Detta ska tydligen vara ett begåvat löpartrick för att lindra smärtan... vi får väl se.

Inget att förlora. Nu ligger handduken i frysen och mitt verkande ben väntar lyckligt ovetandes, om den stundande lektionen i temperaturens ytterligheter. Wish me luck.

- Mathias

Luncha i Yxbacken?

Dagens underbara vårväder inbjöd till att spendera lunchen i Yxbacken.

Efter att ha dividerat upplägget med en avundsjukt träningssugen Mathias, som tyvärr har fått problem med sitt högerben (vilket han garanterat kommer att blogga om), så begav jag mig ensam ut till Norrköpings enda alpina anläggning – Yxbacken.

Då själva backen innehöll en hel del snö så beslutade jag mig för att ta mig uppför där det såg som torrast ut. Det visade sig vara i ankarliften. En vänlig vaktmästare förklarade för mig att det är totalt 400 meter mellan de fem liftstolparna så indelningen blev jämn och bra – dryga 100 meter mellan varje.

Efter ordentlig uppvärmning och stretching bar det uppför. Redan efter ett tjugotal meter stod det klart att detta var ingen lek. Terrängspårens mördarbackar i all ära... men Yxbacken tar priset hittills – detta var inte att leka med. Tempot blev förhållandevis lågt och konstant rakt igenom och jag fick jobba ordentligt för att stå upp sista metrarna innan sista stolpen mötte mig på toppen. Andnöd och domnade ben. Jag fick lägga mig ned. Satan vad smärta kan vara underbart när man möts av en sådan utsikt. Saligt.

När jag njutit klart och återfått hyfsad jämn puls var det dags att "mota" sig neråt i någon slags hoppjoggande stil. Benen darrade hela vägen ner.

I den andra och sista bestigningen kunde jag inte förmå benen att hålla mig uppe efter den första intervall. Liggläge. Andhämtning. De tre följande intervallerna flöt på samma sätt. Domnande ben tills stolpen var nådd. Smärta i låren. Liggläge och andnöd. Underbart!

Efter att ha hoppjoggat ner de 110 höjdmetrarna från toppen var jag nöjd med lunchpasset. Nu hade jag bekantat mig med en träningsmiljö som jag/vi utan tvekan kommer att ha anledning att besöka fler gånger. På återseende Yxbacken. Du är grym!

/Mikael

Tung omstart

Med alldeles för mycket kaffe i systemet kom jag iväg på mitt första träningspass efter 4 dagars uppehåll. Det gick tungt som attan. Fem kilometer på 25 minuter. Suck.

En väsentlig orsak till att det gick knackigt måste vara att jag glömde iPoden ;)

/Mikael

Öronsällskap - via Spotify

Att ge sig ut ensam i spåret utan öronsällskap är som att formge med ögonbindel… eller nåt.

Enligt en undersökning, som omnämns i senaste numret av Runner's World, så presterar vi lite mer om vi har öronsällskap. Jag är beredd att hålla med. På mig funkar det alla gånger.

Nu vill jag dela med mig av vad som får mig att orka lite mer. Vilka låtar får dig att öka farten? Kommentera gärna!

Se min Spotify-spellista på:
spotify:user:akerlyckan:playlist:4jr4klUt4tcF6nbX4SL6CS

eller via HTML:
http://open.spotify.com/user/akerlyckan/playlist/4jr4klUt4tcF6nbX4SL6CS

/Mikael

Back on track

Fyra dagars skön semester är över och jag har landat i verkligheten. Bortsett från 16 timmars promenerande bland Roms oändliga sevärdheter så har jag inte tränat ett smack. Shame on me. Det råder vi bot på under lunchen - då ska det avverkas dryga 5k i rasande tempo ;)

I'm back on track.

/Mikael

Seger och nederlag

Kom precis hem från mitt "långdistans-pass" som för dagen bestod av fotboll! En träningsmatch inför premiären nästa helg med mitt korplag Arbeitsverein. Efter 90 min grötfotboll, stod vi slutligen som segrare (3-0). Hur presterade jag i dagens match? ...ja, jag sprang i alla fall mycket :) ... och fick gult kort efter att förbannad ha sparkat in bollen i mål efter felaktig offside-blåsning. (vilket inträffade två gånger under matchen) Arrgh!

Igår avverkade jag veckans distanspass (tempo 75–80%) 25 min och 5 km i mitt berg- och dalbanespår här ute i Bagarmossen, Stockholm. Fruktansvärt utmattande och jag ska erkänna att jag var tvungen att gå(!) i en halvminut efter 4 km, jag skäms men är samtidigt stolt att micke håller fanan högt på träningsläger nere i Rom. Det var väl därför du åkte dit micke?

- Mathias
(fler bilder utlovas -till er kära läsare- när jag får fatt på min kamera)

Fredagsmys

Klocka är 22.17. Jag slår av motorn och ljuset slocknar – överallt. Totalmörker råder. Fan också, eljusspåret släcker klockan nio.

Jaja, nu är jag här, det är bara att avverka de där lodräta intervallerna och åka hem. Simple as that.

Det enda som lyser upp tillvaron när jag letar mig in i naturreservatets lummiga skog är den stjärnklara himlen och mina fem LED-ljus. Tack gode gud för pannlampan. Mina utandningar skapar dimma framför ögonen när de möter lampans ljus. Det är fan ett omen. Den där dimman är ett tecken på hur jag kommer känna mig om en halvtimma. Verkligheten visar sig vara grymmare än så.

Efter ungefär tio minuters joggande in i skogen hittar jag min mördarbacke. Här ska vi skapa fredagsmys, tänker jag och börjar stretcha mina tunga ben. Jag uppskattar backens längd till ungefär 125 meter (25 meter mellan varje slocknad stolpe). Jag bestämmer mig för att köra sex intervaller. Om det inte hade varit för skogens ljud, som nu när jag stannat plötsligt blivit påtagliga, så kanske det hade blivit fler.

Skogen låter. Självklart låter skogen, tänker ni. Javisst fan låter skogen, det blåser i träden och en och annan fågel ger ifrån sig nåt kvidande kvällsläte. Men när synen försvagas verkar medvetandet dra upp hörseln till max. Jag är vanligtvis inte mörkrädd, men nu föreställer jag mig plötsligt hur de där lokala vildsvinen som härjat i Söderköping vittrat fredagssnacks i mördarbacken. Jag slår ifrån mig tanken och gör mig redo för den första intervallen.

De första 50 metrarna går dansande lätt. Vid den tredje stolpen börjar benen säga ifrån. Vid 100 meter är jag ruskigt trött och den sista stolplängden är utmattande. Usch! Varför gör jag det här?

Jag joggar tillbaka och försöker andas lugnt för att få ner pulsen. Det lyckas jag inget vidare med. Bäst att ta den andra fort som ögat tänker jag och stänger av hörseln. Samma sak igen, jag går fullständigt in i väggen vid 100 meter och måste på ren vilja springa de sista 25. I det här stadiet är man inte uppkäftig. Luftrören piper.

Väl nere igen kommer hörseln tillbaka. Vad fan är det som låter i skogen!? Grenar bryts långt där inne i svärtan. Det här är inte bra. Jag känner att adrenalinet pumpar och gör mig klar för nummer tre. Nu kommer smällen redan på 75 meter. Två stolplängder kvar... en kvar... . Blodsmak i munnen. Fredagsmys, tänker jag.

De kommande tre intervallerna är än tyngre och mina uppehåll mellan intervallerna blir längre, pulsen vägrar gå ner. Dålig form? Yes, sir! Med det i tanken genomför jag en oplanerad sjunde intervall som får luftrören att fullkomligt vibrera. Det här är tungt. Riktigt tungt.

Nu är allt tyst runtomkring, förutom mitt astmatiska andhämtande. Ljuden i skogen är borta. Astmaandningen har väl skrämt iväg stackarna - vem vill ha en astmatiker som fredagssnacks? Inte ens sörpingsvinen.

Det är en liten försmak av vad som väntar 20 mil norr om polcirkeln. Där är det utpräglad stenig fjällterräng med en stegring på dryga 2000 höjdmeter som gäller. Tävlingen blir för ett par sekunder overkligt nära. Jag joggar lugnt tillbaka till bilen.

Kvällens pass var det tyngsta hittills, men oj vilken underbar känsla att ha genomfört det. Efteråt är det värt varenda löpsteg.

I morgon väntar semester i Rom. Hoppas att italienarna serverar vildsvin.

/Mikael

Träningsschemat är spikat

Vi är evigt tacksamma över att ha fått hjälp med hur vi ska lägga upp vår träning. Vi tackar vår bekant (som vill vara anonym) en elitsoldat/fallskärmsjägare som har pusslat ihop detta schema. Det ska uttalat ge oss tillräckligt fysiska förutsättningar för att genomföra fjällmaratonloppet. Efter att ha smygstartat med ett par av schemats moment har vi nu satt upplägget på pränt – se bilden till vänster.

Vi kommer löpande att rapportera all vår träning i kolumnen till höger under rubriken "Senaste träningspassen".

RE: Knackig start

Suck, vilken start.

Efter en låååång onsdagsnatt/torsdagsmorgon full av brådskande jobb sa kroppen helt enkelt ifrån. Straffet blev illamående och sprängande huvudvärk. Jag köper det.
Jag har hört att man ska lyssna på kroppen så beslutet var enkelt – sömn och avhållsamhet från allt vad aktivitet heter. Det funkade.

Men faktum att jag missade backintervallerna kvarstår. Jag tar dem ikväll - med eller utan pannlampa. Dom ska avverkas!

/Mikael

Knackig start

Idag uteblev det gemensamt inplanerade lunchpasset då micke i vanlig ordning var nedtyngd och sönderstresad av arbete. Tanken var att vi skulle köra backintervall, vilket vi istället bestämde oss för att köra under kvällen på varsitt håll.

Från tåget hem till Stockholm klev jag av i Flemingsberg där min goda vän Johan väntade med tennisracket i högsta hugg. Efter en och en halv timme av förlorade set gav jag upp mina fattiga försök att träffa "sweet-spotten" och letade upp närmaste backe. Dags att avverka dagens riktiga pass.

Eftersom senaste måltid vid det här laget intogs åtta timmar tidigare och orken inte var på topp, blev passet aningens mediokert. I den funna 30 meters-backen avverkades 20 intervaller i två etapper, vilket borde motsvara två längder av 300 m. Inte allt för kaxigt, men ack så JOBBIGT!

Hur ska det gå när backarna är betydligt längre än 30 meter
och hur har micke klarat av dagens pass?

/Mathias

Varför gör man sånt här?

Vad var det som fick oss, två småsega, datorstirrande kontorsslavar, att anmäla oss till BAMM – och dessutom anlita en elitsoldat för att komma i trim för strapatserna? Vilka är vi egentligen – Mathias och Mikael? Och vilka är oddsen för att vi ska klara av det? Read all about it!















Foto: Håkan Jerhammar

UTMANINGEN

Björkliden Arctic Mountain Marathon, 14–15 augusti.
Ett 30 km långt orienteringslopp i fjällterräng 20 mil norr om polcirkeln.
En tävling i tvåmannalag där vi under två dagar och två etapper – med karta och kompass – ska välja snabbaste vägen uppför fjäll, förbi renar, genom slask och lera mot mål.

Vi är oerhört taggade att komma igång och göra framsteg.
Ett steg i rätt rikting är att skriva den här bloggen, dels för att våra familjer och vänner ska kunna följa oss men framförallt för att sporra oss att fortsätta.

Välkommen att följa med oss när vi ska välja rätt löparskor,
när vi får blodsmak i den lokala slalombacken och när vi anmäler
oss till Sveriges kanske tuffaste fjällmaratonlopp.
Vi ska återge våra framsteg och felsteg på den här bloggen.

Team NollKoll – Mathias & Mikael