Klocka är 22.17. Jag slår av motorn och ljuset slocknar – överallt. Totalmörker råder. Fan också, eljusspåret släcker klockan nio.
Jaja, nu är jag här, det är bara att avverka de där lodräta intervallerna och åka hem.
Simple as that.Det enda som lyser upp tillvaron när jag letar mig in i naturreservatets lummiga skog är den stjärnklara himlen och mina fem LED-ljus.
Tack gode gud för pannlampan. Mina utandningar skapar dimma framför ögonen när de möter lampans ljus. Det är fan ett omen. Den där dimman är ett tecken på hur jag kommer känna mig om en halvtimma.
Verkligheten visar sig vara grymmare än så.Efter ungefär tio minuters joggande in i skogen hittar jag min mördarbacke. Här ska vi skapa fredagsmys, tänker jag och börjar stretcha mina tunga ben. Jag uppskattar backens längd till ungefär 125 meter (25 meter mellan varje slocknad stolpe).
Jag bestämmer mig för att köra sex intervaller. Om det inte hade varit för skogens ljud, som nu när jag stannat plötsligt blivit påtagliga, så kanske det hade blivit fler.
Skogen låter. Självklart låter skogen, tänker ni. Javisst fan låter skogen, det blåser i träden och en och annan fågel ger ifrån sig nåt kvidande kvällsläte. Men när synen försvagas verkar medvetandet dra upp hörseln till max. Jag är vanligtvis inte mörkrädd, men nu föreställer jag mig plötsligt hur de där
lokala vildsvinen som härjat i Söderköping vittrat fredagssnacks i mördarbacken. Jag slår ifrån mig tanken och gör mig redo för den första intervallen.
De första 50 metrarna går dansande lätt. Vid den tredje stolpen börjar benen säga ifrån. Vid 100 meter är jag ruskigt trött och den sista stolplängden är utmattande. Usch! Varför gör jag det här?
Jag joggar tillbaka och försöker andas lugnt för att få ner pulsen. Det lyckas jag inget vidare med. Bäst att ta den andra fort som ögat tänker jag och stänger av hörseln. Samma sak igen, jag går fullständigt in i väggen vid 100 meter och måste på ren vilja springa de sista 25. I det här stadiet är man inte uppkäftig.
Luftrören piper.Väl nere igen kommer hörseln tillbaka.
Vad fan är det som låter i skogen!? Grenar bryts långt där inne i svärtan. Det här är inte bra. Jag känner att adrenalinet pumpar och gör mig klar för nummer tre. Nu kommer smällen redan på 75 meter. Två stolplängder kvar... en kvar... .
Blodsmak i munnen. Fredagsmys, tänker jag.De kommande tre intervallerna är än tyngre och mina uppehåll mellan intervallerna blir längre, pulsen vägrar gå ner.
Dålig form? Yes, sir! Med det i tanken genomför jag en oplanerad sjunde intervall som får luftrören att fullkomligt vibrera. Det här är tungt.
Riktigt tungt.Nu är allt tyst runtomkring, förutom mitt astmatiska andhämtande.
Ljuden i skogen är borta. Astmaandningen har väl skrämt iväg stackarna - vem vill ha en astmatiker som fredagssnacks? Inte ens sörpingsvinen.
Det är en liten försmak av vad som väntar 20 mil norr om polcirkeln. Där är det utpräglad stenig fjällterräng med en stegring på dryga 2000 höjdmeter som gäller.
Tävlingen blir för ett par sekunder overkligt nära. Jag joggar lugnt tillbaka till bilen.
Kvällens pass var det tyngsta hittills, men oj vilken underbar känsla att ha genomfört det.
Efteråt är det värt varenda löpsteg.I morgon väntar semester i Rom. Hoppas att italienarna serverar vildsvin.
/Mikael
Inlägg
