Luncha i Yxbacken?

Dagens underbara vårväder inbjöd till att spendera lunchen i Yxbacken.

Efter att ha dividerat upplägget med en avundsjukt träningssugen Mathias, som tyvärr har fått problem med sitt högerben (vilket han garanterat kommer att blogga om), så begav jag mig ensam ut till Norrköpings enda alpina anläggning – Yxbacken.

Då själva backen innehöll en hel del snö så beslutade jag mig för att ta mig uppför där det såg som torrast ut. Det visade sig vara i ankarliften. En vänlig vaktmästare förklarade för mig att det är totalt 400 meter mellan de fem liftstolparna så indelningen blev jämn och bra – dryga 100 meter mellan varje.

Efter ordentlig uppvärmning och stretching bar det uppför. Redan efter ett tjugotal meter stod det klart att detta var ingen lek. Terrängspårens mördarbackar i all ära... men Yxbacken tar priset hittills – detta var inte att leka med. Tempot blev förhållandevis lågt och konstant rakt igenom och jag fick jobba ordentligt för att stå upp sista metrarna innan sista stolpen mötte mig på toppen. Andnöd och domnade ben. Jag fick lägga mig ned. Satan vad smärta kan vara underbart när man möts av en sådan utsikt. Saligt.

När jag njutit klart och återfått hyfsad jämn puls var det dags att "mota" sig neråt i någon slags hoppjoggande stil. Benen darrade hela vägen ner.

I den andra och sista bestigningen kunde jag inte förmå benen att hålla mig uppe efter den första intervall. Liggläge. Andhämtning. De tre följande intervallerna flöt på samma sätt. Domnande ben tills stolpen var nådd. Smärta i låren. Liggläge och andnöd. Underbart!

Efter att ha hoppjoggat ner de 110 höjdmetrarna från toppen var jag nöjd med lunchpasset. Nu hade jag bekantat mig med en träningsmiljö som jag/vi utan tvekan kommer att ha anledning att besöka fler gånger. På återseende Yxbacken. Du är grym!

/Mikael